Ajjjjjj - ommöblerad kropp

På torsdagen var det inbokat en timmes behandling av MIN kropp. De som läser här någorlunda regelbundet förstår förmodligen att det behövdes?

Jag hävdade att min kropp var en utmaning den här gången och det stämde. Axeln som jag gnällt lite om till och från var out of function åt två håll. Kulleder ska ju vara rörliga åt nästan vilket håll som helst. Och visst var det några ben i handen som var ur läge - precis där den nerv jag har problem med löper så klart.

Men jag kan säga att en timme som mestadels bestod av mekande för att lossa den låsta/framdragna axeln inte var speciellt skönt, till och med vad jag tålde i vissa fall. När det var färdigt kändes det åtminstone inte som om ryggen var rund uppe vid axlarna som det känts ett tag nu. Förmaning och varning om att jag troligen skulle få ont nu. Men vad då? Det har jag ju haft varenda natt i flera veckor så jag är ju lite van.
Efteråt fick jag världens krypningar, nästan som krampvarningar i halsmuskeln som går på framsidan ner under nyckelbenet på höger sida. Läskigt men skönt att det hände så mycket.

På kvällen tog jag det rätt lugnt. Men vi var ju tvugna att motionera lite häst. Mamma hängde med i blåsten med Moa. För en gångs skull stod inte Nisse stilla när jag satt upp, det var tur att jag inte for av och ner på isen på stallplanen. Det hade ju inte varit bäst för min nyjusterade axel. Sen blåste det så mycket att ALLT var scary för båda två. En bil var så läskig att man var tvungen att hoppa över snövallen, det krasade ju under hjulen. En plastpåse hängde i ett taggtrådsstängsel och smattrade och DEN var läskig, Nisse tog den med någorlunda ro, men där gick Moa igång i stället.
Egentligen blåste det för mycket för att rida i allén (gamla träd som då och då ger upp och faller över vägen) men det var så ruggigt att vi chansade och det gick bra. Men de har planterat nya små-träd som ersättning för de som saknas och de står fortfarande med spännband som stöd. Det sjöng i spännbanden och det är ruskigt skrämmande tycker Nisse.
Coolt är ändå att jag känner skillnaden mot när jag rider på banan - där är han inte alls så där rädd utan bara framåt. Även om han säkert blir rädd om traktorn kommer.

Jag har glömt att ringa tillbaka till veterinären om hans vaccination och tänder, huvudet och resten men det har ju varit en del de senaste veckorna.