Det har varit en historia upp och ner och hit och dit - fyra gånger har Nisse varit så nära avlivning att det är sanslöst - en sån häst lämnar man nämligen inte vidare hur som helst. Han är snäll men känslig och överreagerar gärna vid minsta grej som stressar honom.
Och vad som hänt för att vi skulle komma hit? Jag drar bara senaste året.
Han gick faktiskt i en hage och väntade på att vi skulle boka tid för ovannämnda avlivning när jag gick på akupressurkurs och som när man gått kurs och är pepp till tusen och har ett svårt objekt så "på't igen bara". Jag började med akupressur och byggde upp honom hela våren med dressyrträning tills det blev plusgrader och vi kunde börja intervalla på rakbanan.
I maj satte jag upp en av våra nyaste proffstränare, Tobias J. Gustafsson, bakom honom. Det gick inget vidare, samma som för mig att han krullade ihop sig och galopperade alternativt försökte rusa - men Tobias utlåtande var "Han kan ju springa så jag tycker inte du ska ge upp riktigt än". Hade han sagt tvärt om hade inte Nisse levt nu.
Frågan var ju vad man skulle göra när man gjort det mesta i flera år. Vi skaffade halsbygel och det funkade någorlunda men hela sommaren blev lugn pga att han hade en infektion i kroppen. Sen kollade vi tänderna på honom då det gått 1,5 år sen sist och då hittade tandläkaren vad han trodde var en blind vargtand lös i tandköttet. Mycket riktigt - operation - tre veckor vila och sen igång igen med intervaller och efter har jag kört 4-5 ggr på banan i kontrollerad form men inte så fort.
I dag var det alltså dags! Vi utmanade direkt genom att Tobias selade honom, Nisse är verkligen en "mamma-gris" som gör allt jag ber honom om men nån han inte känner? Då kan det röra till det mellan öronen - sen dividerade vi hit och dit med utrustningen men det blev tungbandet, bitlappen och propparna. I efterhand såg vi att spärrgrimman hade suttit fint också men det är lätt att vara efterklok. Han blir lite lugnare i munnen då, nu lyckades han göra ett nytt jack i tungan trots tungband.
I bakvarven skrattade Tobias åt mig för Moa gjorde sina vanliga krumbukter och småbockningar som hon gör när hon joggar tillsammans med någon annan. han märkte redan i bakvarven att Nisse var lugnare än sist, han blev inte ens rädd när Moa girade mot honom då hon i sin tur blev rädd för en häst som kom i rätvarv. Knäppfia - hon hade fullt upp i bakvarven men i rätvarv var hon lika loj som hon brukar - får lite mera fart i på rakan och sackar i kurvan. men det var ju egentligen bra i dag. Hade Nisse varit helbäng i rygg hade han knappast hållit avståndet som han gjorde. Jag kände hans andedräkt och nån gång hade jag den mjuka delen av nosen i ryggen men jag kände aldrig tänder eller näsben.
Vi körde 1600 meter i 40-tempo först och sen körde vi 2140 m och landade på 1.27 full väg, 25 sista 500 med neråt 20-tempo över upploppet. Nisse fick hålla sig i rygg hela tiden för nu är det meningen att det inte ska vara stress för honom.
Jag är glad att jag hittat en kusk som inte bara "gör som jag säger" utan är helt inne på mitt tänk om att avdramatisera det här med banan så han bara får springa med. Och stolt över hur mycket beröm jag fick över jobbet jag gjort med honom! Samtidigt berättade han att han hade noll kontroll förra gången han körde honom och det gör det rätt obegripligt att han rekommenderade mig att fortsätta. Men nu är jag glad att jag gjorde det.
Nu är planen att köra ett liknande jobb om 2 veckor och sedan provlopp i februari!
Jag fattar knappt att jag skrev det där...
Härligt! Bra jobbat, trägen vinner.
SvaraRadera+1
SvaraRaderaLåter underbart!!
SvaraRaderaSusanne