Jag vaknade mitt i natten av ett dån - snöras på mitt hus! Grejen är den att hästarna som sover ute går bakom huset. Men efter att ha haft öronen på helspänn ett tag så tyckte jag mig höra hovtramp så jag släpade mig inte upp/ut för att kolla.
Det visade sig vara ett korrekt antagande då både Moa och Runda stod och spanade i gryningsljuset när jag halkade ner för att morgonfodra. Herre min... vad halt det var! Hästarna fick gå lösa in eftersom jag inte hade broddat mig. Sen på förmiddagen passade jag på att köra Dino. Det var strålande sol och isiga vägar så det var helt suveränt träningsunderlag! Så tyckte Dino också - han hade järnkoll på alla "spöken" och girade så mycket att jag höll på att hamna i snödrivorna flera gånger - för att strax efter hissa svans och öka farten av ren glädje! Däremellan funkade det jättebra! Taktfast och fin trav och vissa korta bitar i "högre" tempo än han sprungit för vagn de senaste 20 månaderna. har jag sagt att han varit diagnosticerad konvalescent sen juli 2009? Och att han inte varit frisk många månader sen han rullade fast i boxen i september 2006. Vem har sagt att trav är enkelt? Ingen va?
Vinterväg - Vintersol - Vinterhäst?
Resten av dagen lärde jag mig lite nya prylar med alla nya sidor och program jag skaffat de senaste dagarna och röjde vidare i garderoberna.
Efter insläpp blev det ett avbrott för att ta en skrittsväng med Moa och Nisse. Nisse under sadel som vanligt och med bettlöst. Jag undrar om det verkligen kommer att funka att köra honom på banan med det där stora såret på tungan som han har? Jag får kolla det i morgon igen! Troligen gör det ändå mindre ont än hans gamla problem med tänderna.
Det är lite pirrigt att veta att vi ska testa ett vanligt banjobb efter alla dessa år.
Härligt är det ute i skogen här med, och humöret på topp!
SvaraRadera