R.I.P. Bella! - Livet rullar vidare :(

Efter helgens tragik och sorg börjar livet återgå så sakta till de ordinarie rutinerna i Solbacka. Både djur och människor sörjer förlusten djupt.
Man brukar säga att hästar inte reagerar på DET sättet på död och förlust men nu efter att alla hästarna varit med på nära håll och jag sett deras reaktioner efteråt så är jag inte så övertygad om att "man" har rätt. Det lyser sorg och osäkerhet ur ögonen på hästarna och de är sig absolut inte lika. Dino och Runda verkar ha tagit det lättast men inte heller de är som vanligt.

Trots att vi var på plats 10 minuter innan vattnet natten mot måndagen gick så hade vi inte en chans - det är svårt att gissa hur fölet låg men det kom inte ut alls som det skulle. En bakfot kom strax efter huvudet och då hade det redan gått för lång tid.Ungen låg fastkilad med en hov uppe i stoets bäcken och den lossnade inte när veterinären sköljde upp med glidmedel heller. Så tyvärr fanns det inget att göra, utan hon fick somna in i sin box för att slippa lida mer, vackra Bella.

För att kunna fortsätta hålla igång bloggen var jag tvungen att ändra lite utseende, tårarna sprutar så fort jag ser bilden från hennes sista start. Så nu får jag fundera om jag ska låta Nisse pryda sidan länge?

Det var verkligen inte någon rolig dag att förbereda sig för kval, som jag hade sett fram mot det och hade stora förhoppningar om att det skulle gå bra. Nisse mådde dåligt av att gå in i stallet själv även om vi höll honom sällskap, ögon och öron sneglade hela tiden mot fölboxen. Själv började jag hosta som sjutton under eftermiddagen utan att egentligen känna mig ett dugg förkyld?
Jag säkrade upp med "kedjekoppling" under hakan på honom inför identifikationen och det var bra det för vi fick vänta lite uppe vid banan före identifikationen och då blev han lite upprörd. Men inte så pass att jag behövde göra mer än att klappa lite på honom men det är alltid skönt att ha lite säkerhetsbälte. Moa har varit betydligt värre att gå med på tävlingsdagar kan jag säga.
Vi valde att bara värma bakvarv - och jag hade kameran med för att försöka få några bilder men solen stod så illa så det var bara att gissa var de befann sig . Det var faktiskt förvånansvärt kontrollerat för att vara Nisse och såna miljöer! Fast jag har ju aldrig sett honom på en tävlingsdag, men det var bättre än förmodat och han var inte stressad mer än korta perioder när det blev konstiga situationer.

Fipplar med tungbandet

 Cool efter värmning

Laddad inför defilering

Sen blev allt så fel det kunde bli mellan defilering och start då Nisse fick agera broms åt en ännu hetare kuse i ett halvt varv före provstarten och sen hamnade först i en klunga i provstarten men det var ingen fara även om staket kan vara bra för att få tillbaka koncentrationen på häst efter provstart - när han skrittade tillbaka var han cool igen.

Nu föll det sig inte bättre än att Nisse har en värdelös tränare som inte provat om den nya balansen funkar i kurvor innan och utöver detta blev han utan rygg första 500 så i kurvan började han slå ihop, bryta utåt och sen kom galoppen. Jag trodde att det skulle vara omöjligt att få ner honom men det var inga problem - men ensam blev det så klart alldeles för hög fart för honom ifatt fältet så när han kom upp i rygg och inbromsningen kom samtidigt som kurvan - ja samma visa igen. Och så igen då...

Diskningen var ett faktum och jag var uppgiven. Men då visste jag så klart inte att anledningen till galopperna var att han hade slagit ihop fötterna. Ska man vara efterklok skulle han haft kvar de släta fram, nu skyddade jag ju det gamla stället han slog på sig på och flyttade det samtidigt till ett annat ställe.

Kusken var inne på om vi skulle sko om och köra nytt kval? Jag tyckte nog att vi ska prova släta igen först?

Men jag är otroligt stolt över min häst - han skötte sig och var helt cool efter när vi promenerade runt bland folk, hundar, hästar och transporter efter och blev bara lite upprörd när vi stannade och pratade med någon.

Vi hann också prata lite med den chaufför som skulle komma på tisdagen och hämta Bella och fölet. Vi är lite bekanta med honom sen flera år på travbanan.

Jag vet inte om det berodde på att vi bor som vi gör eller om det var för att det är vi som gjorde att han faktiskt ringde redan tjugo i sju på morgonen och berättade att han var på väg. Det är en jobbig upplevelse att vara med vid en hämtning men samtidigt känner man verkligen att själen inte finns kvar i dem, dem försvinner när de lämnar jordelivet.

Under dagen körde vi Dino och Moa, på kvällen var jag på behandling - axeln är visst vad man kan säga återställd.

Och på onsdagen var det jobb, träning och en ridtur på Nisse på kvällen tillsammans med Moa. jag hann även prata med Bellas stackars ägare. Men jag har inte tagit tag i ett enda av allt "pappersjobb" som måste fixas :(

Livet går vidare men jag sitter fast i nån form av vakuum känns det som, jätteledsen mest hela tiden :(