Var tog fredagen och lördagen vägen egentligen? Jo fredagen hade jag bokat upp på jobb. Det gick riktigt bra. Bland annat jobbade jag med min känsligaste och största kund som legat i hårdträning med både dressyr och hopp hela veckan. Han hade fått en ny sadel och det märktes verkligen på kroppen. Jag föreslog att ägaren skulle passa på att behandla hans problemområden precis innan återbesöket till Sadelprovaren så att de får se hur han Egentligen ser ut :)
Jag skulle ha kört Dino men när jag gjort stallet och såg hur instabil bak han var så försvann inspirationen. Ett tätare besök av ET var mer vad jag tänkte på den kvällen. Så jag kollade lite på hemsidan och insåg att den är sorgligt eftersatt men det blev inte så mycket gjort ändå där.
Man blir berörd av det som hänt i Oslo men samtidigt stannar inte livet av katastrofer, så länge man inte själv är så nära att det drabbar en personligen. Är jag avvikande för att jag inte är mer chockad när det händer så nära? Jag tror det handlar om vad man kan och inte kan påverka. Galningar kommer alltid att finnas, och det är fruktansvärt tragiskt. Men ingenting jag just nu är speciellt drabbad av.
Lördagen med mera regn, sen klarnade det upp och hästarna åkte ut igen. Och jag åkte till stan för att få behandling. Det är häftigt vad kroppen ändrar sig bara genom att det finfixas lite här och där. Det finns nog hopp om att det kommer att bli bra det här :) Projekt fixa knä/fot fortsätter + att nyckelbenet i den dåliga axeln fixades lite till :)
Efter det fick jag besök hela eftermiddagen, så pass så jag var tvungen att bryta det själv. Kanske inte så underligt då vi inte träffats på över 20 år. Typiskt nog var det bra väder hela dag för att dra ihop sig till fula skurar lagom när hästarna kom in. Nu har ju jag förmånen att kunna köra inomhusaktivitet som är klart jämförbart med en skrittpromenad, så det blev en helmassage av Moa med lite mera krut på bakdelen, och en halv med massor av krut på Dinos bakdel. Jag kan ju göra om honom men jag måste förmodligen tänka i lite andra banor än jag gjort hittills? Han är omusklad ner i benet vänster och uppe på bakdelen höger. Och sån har han mer eller mindre alltid varit. Är det för att han fortfarande har ont? Jag böjde knä och kota på honom men han var mer intresserad av att göra "kalsongryck" på mig än av att protestera så jag tror fortfarande inte att det är knäoperationen som inte blev bra.
Moas sår på benet ja, den här gången fick jag inte Salvemed att sitta, och luckan håller på att skrumpna ihop, så jag fick klippa bort en bit och sätta på ett tum-plåster i stället. DET sitter verkligen i pälsen.
Terror passar på att sova i den tomma boxen när jag jobbar, men man ska inte tro att han flyttar sig när jag kommer in med hästen igen. Moa är måttligt road av honom efter alla gånger han klappat till henne på mulen när han var yngre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar