R.I.P. Tandskrälle

På tisdagsmorgonen var det ett fint fint snölager över Solbacka och bilen såg så lagom infrusen ut. Jag invigde mina lurviga stövlar, som visade sig vara i största laget men jag kan gå i dem så de funkar.
Huvudvärken låg på lur hela dagen men bröt bara ut i bland när mina kollegor visslade. Höga toner är ingen hit när man har efterdyningar från migränen.
Jag skickade ut mamma att köra Moa på dagen så jag kunde ägna mig åt hästarna på kvällen. De fick båda varsin kombi-behandling av sina specifika problem. Dino blir fantastiskt mycket bättre av akupressuren, inga svullna ben alls! Men han var på väg att fastna i bäckenet igen så jag gav mig på att testa en grej jag kommit på. Dessvärre fick jag inte fullt resultat men kom en bit på väg så jag ska exprimentera lite.
Moa är jätteöm i vänster bak så hon ska bara hållas igång nu samtidigt som jag underhåller henne vad jag kan för det känns ändå som att det sitter så djupt att jag inte kan laga det själv. Hon är så hemskt öm på insida lår.

Onsdagen hoppade jag över träningen då syrran var förkyld och jag lite för trött/hängig för att tycka att jag skulle orka 2 behandlingar och träning. Jag ville inte riskera att jag skulle få mer ont i tanden heller så nära dagen D. Behandlingarna gick bra och det är kul att se när det faktiskt går åt rätt håll eller när man kommer på vad som ska jobbas hårdare med. Det är otroligt ofta som jag får jobba framsida på människor och undersida på hästar...

Torsdagen då var det då äntligen dags! Jobb fram till halv elva för att sedan RUSA iväg för då är man sen nu med alla vägbyggen och sånt. Tyvärr kom jag ett par minuter sent men det gick bra ändå. Det gick väl inte riktigt så bra att ta bort tanden - den ville helt enkelt inte ut. Men efter 40 minuter lirkande och borrande (jag saknade öronpropparna sjukt mycket kan jag säga) och ännu mera lirkande så blev det bara ett stort hål kvar. Jag kunde knappt stänga käkarna trots att jag försökt stänga lite snabbt varje gång tandläkaren bytte instrument. Dessutom var jag klar vid lunchtid och hade ätförbud i ett par timmar så det var inte helt smidigt. Jag avskyr när jag inte får äta på mina mattider....
Från början hade jag en förhoppning om att vi skulle komma iväg skapligt till mantorp men mamma sa att Dino hade riktigt ont i ett bakben så jag tänkte att vi kanske int skulle åka ändå när jag var lite matt och öm och Dino hade ont och Moa bara ska hållas igång. Nu var väl Dinos ömhet ytterst kortvarig eller om han bara tyckte att det var ett olämpligt ställe att ta på, för jag hittade absolut ingenting hur hårt jag än palperade så det blev att ge sig iväg ändå.
Som tur var bad jag mamma ta med kaffe eftersom det var kallt, jag hade nämligen glömt eftermiddagens koffeinintag igen. Tyvärr hade jag inte riktigt klart för mig HUR kallt det var för jag hade absolut inte tillräckligt på fötterna, och händerna funkade så där.
Moa fick springa lite som hon vill och det funkade förvånande bra faktiskt, hon får inte springa fortare än att det känns bra men det gick bättre och bättre ju längre vi höll på. Nu fick hon bara 4 intervaller på 1000 m men det bekom henne inte alls. Hon hade 58 i puls efter 13 min så jag tog aldrig någon andra puls.
Dino sen då - han var sjukt trög ett tag i värmningen, från att hålla lugnt tempo så höll han knappt styrfart och gick och spanade på ALLT! Så jag fick skälla ut honom så han skärpte till sig.
Sen blev det minsann annat drag under hovarna på fåntratten och han travade ytterligare en gång alldeles utmärkt? Mellan de båda heaten ville han knappt skritta. Jag svävar fortfarande i ovisshet alltså? Jag körde 2140 m runt 30-tempo och det gick alltså bra. Än så länge ska vi inte köra fortare än så så det är ju häftigt att det funkar! :) Och jäklar vad glad han blev av att springa "så fort".

Men jag var bra matt efter att ha åkt och tränat och frusit och var öm i munnen. Smacka fram Dino är inte enkelt alla gånger när det inte finns andra hästar i närheten.