Kalabalik!

I bland finns det ju dagar som är mer spännande än vissa... :)

På måndagen var det jobb först i ett stall och sen hemma på bänken. Men det var nära att jag fick avboka kvällsjobben, på något sätt hamnade något fel i magen och jag fick GRYM värk i regionen runt operationsärret. Men lagom tills det var dags att gå hem tog jag en Diklofenak (så att den övre delen av magen gnydde lite i stället) och då försvann den där knivskarpa smärtan.
Mamma hade gett sig på fötterna på 1 st dryg fux. Etoile låter henne sko vänster fram, sen är det bra tycker hon och men den höftledsopererad hovslagare (ja jag tycker det är imponerande!) så kräver det att hästen samarbetar.
Så det blev barfota på vänster fram tills tisdagen då jag inte hade nåt bokat. Den knepiga vänster bak hade hon inte ens försökt att ta av skon på med tanke på hur det brukar vara.

Så tisdagen var som vanligt, järnet på jobbet, inklusive ett boxpass som vanligt. Det som får mig att hoppa dem är om jag är sjuk och buksmärtorna hade stillnad till ett litet molande. Jag tror absolut inte att träning som funkar är skadlig - så länge man värmer upp som man ska och lyssnar på kroppen. och är man trött mentalt kan det ge nytt energiflöde!
Efter jobbet var det bara att inta föda, och sen ut och börja med Etoiles fötter då. Hon är en riktig ögontjänare för när jag är med är hon inte samma häst! Ragata! I och för sig tvärade hon lite i början men efter att vi haft lite meningsskiljaktigheter plus att jag ryckt ut en lös tandkappa på henne så att blodet rann (det gick lite fort så jag råkade få med lite mycket tandkött) Så blev hon from som ett lamm och såg till och med glad ut mellan varven.
Till och med vänster bak gick som en dans efter att jag plockat bort skon.
Grejen är ju att lära häst och mamma att kommunicera med varann utan att jag står med armarna i kors och hummar åt henne när jag ser att öronen åker ut och musklerna börjar spela :) Mamma drog dessutom raspen i tummen, det är ju fint, blodvite på både häst och mor.

Sent omsider var vi klara och skulle ut och köra/rida. Moa behövde en brodd i en framsko så vi höll på att fixa med det när Etolie ledsnade totalt och började med att dra ner Dinos täcke för att sedan försöka stampa på det!  Sen fortsatte hon med att undersöka speedcarten - och fastnade så klart med tygeln i skärmen! Och vagnen satt fast i Moa - som hade ena framfoten i luften eftersom mamma skruvade i den!

Jag vet inte riktigt hur det gick till men när uppbindningskedjan gick av ordnade allt upp sig och det enda som var trasigt var vår gamla lina! Otroligt!

Sen blev det en underbar sväng i ett landskap belyst av en riktig trollmåne på och bakom lyckliga hästar. Etolie var så glad att hon tog extraskutt både nu och då första kilometrarna, men efter att ha övat rakriktning i 500 meter på en cykelbana på slutet tyckte hon att hon kanske var lite trött. Mitt ingrepp i munnen på henne verkade inte påverka! Tur!